Osvaldo Alfonso Valdes spenderade två år i ett sådant rum. Flera av hans vänner och bekanta sitter där fortfarande efter sex år. Några ska sitta där i 20 år till.

Jag bara gapade när jag hörde det. Det verkar inte finnas någon hejd på diktatorers uppfinningsrikedom när det gäller att terrorisera politiska fångar. Att ingen rättsmedicinare i välden kan bevisa terrorn är väl en bonus får man anta.

Men Alfonso bara log och sa: Ja, de gick förbi hela tiden och kollade. Efter en stund tillade han, som om han avslöjade en stor hemlighet; ibland satte jag mig i alla fall.

Kanske var dessa stilla protester viktiga, inte bara för kroppens vila, utan också för själen.

Efter ett antal sökningar på nätet samt telefonsamtal slogs jag av vad mycket som hänt i allas våra liv. En vänsterpartist hade gått från riksdagsledamot till landshövding. En kristdemokrat från ungdomsförbundet satt nu och väntade på att hans barn skulle födas vilken dag som helst. Själv höll jag på att förbereda tvåårsfirandet av min dotter. Mycket hade förändrats under dessa år – åtminstone för oss ute i det fria.

Det blev smärtsamt påtagligt vilket stort ingrepp ett mångårigt fängelsestraff innebär i en människas liv. Allting stannar liksom upp, medan resten av världen snurrar vidare. Barn föds, växer upp, träffar vänner, kärestor, flyttar hemifrån, medan det egna livet mest består av att man åldras – och det fort.

Istället tror jag att det handlar om kön. Och ingenting annat. Kvinnor inom vården förväntas ta eget ansvar för välfärden i vårt samhälle genom att inte ta ut en allt för hög lön. Något annat vore extremt oschysst. Både mot vårdmottagarna och skattebetalarna. Eller…? Djävla konstigt sätt att resonera. Medan om det gäller brandmän så måste vi betala en hel massa heltidsarbetande snubbar för att hänga runt och göra ingenting. (Inom vården ber man någon av deltidarna jobba några timmar extra – det kostar dessutom ingenting i övertid).

Samma system gäller för företag inom kvinnodominerade yrken. Inte ska de väl tjäna pengar på oss, vårdtagare och skattebetalare. Självfallet ska de driva sina företag på idealistisk grund. För att de är så djävla schyssta, och älskar det svenska välfärdssamhället. Inte kan vi väl anlita onda marknadsdominerande företag, såsom vi gör inom byggsektorn, avfallshantering och annat.

Men en sak var vi, jag och min vän från Socialdemokraterna i alla fall väldigt överens om. Vi behöver definitivt se över hur vi gör upphandlingar inom detta, för både tjänstemän och politiker, relativt nya område. Vi behöver lära oss skriva bra avtal, att kontrollera och utvärdera.

Det är där problemet ligger, inte i vinsterna i dessa kvinnobranscher.