För fem år sedan ordnade vår Amnestygrupp vår första manifestation för de 75 som fängslades år 2003 på Kuba. I år var det dags igen. Satte mig och började gå igenom olika personer vi varit i kontakt med genom åren och som skulle kunna vara intresserade av att delta i år.
Efter ett antal sökningar på nätet samt telefonsamtal slogs jag av vad mycket som hänt i allas våra liv. En vänsterpartist hade gått från riksdagsledamot till landshövding. En kristdemokrat från ungdomsförbundet satt nu och väntade på att hans barn skulle födas vilken dag som helst. Själv höll jag på att förbereda tvåårsfirandet av min dotter. Mycket hade förändrats under dessa år – åtminstone för oss ute i det fria.
Det blev smärtsamt påtagligt vilket stort ingrepp ett mångårigt fängelsestraff innebär i en människas liv. Allting stannar liksom upp, medan resten av världen snurrar vidare. Barn föds, växer upp, träffar vänner, kärestor, flyttar hemifrån, medan det egna livet mest består av att man åldras – och det fort.
