- Det är ju våra skattepengar, förklarade min sosse-kompis, apropå vinstförbudet för företag inom vård och omsorg.
- Men det är ju inte bara vård den offenliga sektorn köper för våra skattepengar, svarade jag. Det handlar ju om allt från kopieringsapparater till vägar. Där har vi inga som helst restriktioner för hur mycket vinst de får ta ut. Inom byggbranschen tjänar de så mycket att de spyr vinst (också i dessa tider…).
Istället tror jag att det handlar om kön. Och ingenting annat. Kvinnor inom vården förväntas ta eget ansvar för välfärden i vårt samhälle genom att inte ta ut en allt för hög lön. Något annat vore extremt oschysst. Både mot vårdmottagarna och skattebetalarna. Eller…? Djävla konstigt sätt att resonera. Medan om det gäller brandmän så måste vi betala en hel massa heltidsarbetande snubbar för att hänga runt och göra ingenting. (Inom vården ber man någon av deltidarna jobba några timmar extra – det kostar dessutom ingenting i övertid).
Samma system gäller för företag inom kvinnodominerade yrken. Inte ska de väl tjäna pengar på oss, vårdtagare och skattebetalare. Självfallet ska de driva sina företag på idealistisk grund. För att de är så djävla schyssta, och älskar det svenska välfärdssamhället. Inte kan vi väl anlita onda marknadsdominerande företag, såsom vi gör inom byggsektorn, avfallshantering och annat.
Men en sak var vi, jag och min vän från Socialdemokraterna i alla fall väldigt överens om. Vi behöver definitivt se över hur vi gör upphandlingar inom detta, för både tjänstemän och politiker, relativt nya område. Vi behöver lära oss skriva bra avtal, att kontrollera och utvärdera.
Det är där problemet ligger, inte i vinsterna i dessa kvinnobranscher.
