Raúl Castros reformer – bara en bluff

I media runt om i världen har vi kunnat läsa den ena fantastiska nyheten efter den andra om Kuba. (se bland annat DN) Fångar har släppts fria och konventioner om mänskliga rättigheter ska skrivas på. Bönder ska snart kunna köpa sin utrustning utan statlig inblandning och – fortfarande något oklara – jordreformer ska genomföras. Människor ska till och med kunna köpa sig en dator eller dvd-spelare utan tillstånd

Optimist som jag är drogs jag med av den allmänna yran. Vad underbart! Vilken öppning för de oppositionella! Att ha kontroll över sina produktionsmedel och att kunna sprida information mellan sig är nödvändiga delar för att kunna arbeta politiskt.

I kväll mötte jag dock Osvaldo Alfonso Valdes, en av de 75 som fängslades år 2003, och som numera bor i Sverige. Hans bild var lite mer luttrad. För oss medlemmar i Amnestygrupp 95, som har fall i Kuba och några riksdagsledamöter berättade Osvaldo om situationen på Kuba just nu.

För det första; även om kubanerna skulle kunna få köpa datorer och jordbruksutrustning så är det ytterst få som har råd. En bra lön i Kuba är $25. Med dagens växelkurs innebär det lite drygt 150 kronor per månad.

För det andra; de fångar som släpptes fria, släpptes aldrig fria. De fördes istället direkt från fängelset till flygplanet som förde dem ut ur landet. Ingen tid att träffa vänner och bekanta gavs. Den officiella orsaken till den så kallade frigivningen var hälsoskäl, men enligt Osvaldo är det inte graden av sjukdom som påverkar om man släpps fri eller inte, utan helt andra kriterier. När han släpptes fanns det till exempel många som var mycket mer sjuka. Just nu bedöms uppskattningsvis hälften av de återstående 55 samvetsfångarna från 2003 vara svårt sjuka. Orsaken är urusel mat och extremt små fängelseceller.

För det tredje har inga av de utlovade reformerna införts – på riktigt. Formella beslut saknas liksom konkreta resultat. Osvaldos uppfattning är att det ständiga flödet av löften är ett sätt att hålla Spanien på bra humör. Spanien har ekonomiska intressen i landet och för att inte få problem inom EU gäller det att Kuba håller en någorlunda acceptabel profil. Spanien är för övrigt det land inom EU som allra starkast driver på för en normalisering av relationerna mellan EU och Kuba. På den andra sidan står de före detta kommunistländerna; Tjeckien, Polen, Ungern, Estland och Slovenien. Sverige å sin sida har överlåtit huvudansvaret för kontakter med Latinamerika åt andra EU-länder och väljer istället att fokusera på Afrika.

Det finns alltså starka ekonomiska incitament hos den Kubanska regimen att ge sken av att gå mot mer mänskliga rättigheter och mer demokrati. Det finns också intresse i den demokratiska världen att närma sig Kuba för att få till stånd en dialog. I Sverige pågår just nu en sådan diskussion. Genom att erbjuda morötter i små små steg hoppas man uppnå förändringar i länder som Kuba och Vitryssland.

Men liksom i en gisslansituation bör man vara försiktig med att ge eftergifter. Så länge Kuba har 300 politiska, varav 80 samvetsfångar kvar i fängelserna och så länge det enda Raúl Castro erbjuder är luft ser jag ingen anledning till att ge honom några morötter.