Den 11 december 2007 blev Fuat Deniz, en universitetslektor i Sverige knivhuggen. Två dagar senare dog han. En av hypoteserna polisen arbetar efter är att hans forskning om folkmord i Turkiet skulle kunna vara ett motiv.
Jag tycker att det har varit mycket tyst om det i media. Är det inte helt fantastiskt konstigt att inte hela Sverige står och skriker ut sin avsky mot att en person kan ha blivit dödad på grund av sin forskning.
Jag kan inte låta bli att tänka att det har att göra med hans assyriska bakgrund. Det som hände är sådant som händer dom andra, inte oss, vanliga svenskar.
Några dagar senare blir jag smärtsamt medveten om att jag själv är precis så. En vän ringer och frågar om jag har hört talas om mordet. Jag svarar ja, det har jag.
- Det är Berolins bror, vi ska ha en manifestation på onsdag, säger hon.
Det är som om marken försvinner under mig. Berolin! Med ens blev mordet något mycket verkligt och konkret. Lilla söta underbara Berolin har förlorat sin bror. Och dessutom under fruktansvärda omständigheter. Jag kan inte ens föreställa mig hennes smärta.
Min nästa känsla är skam. Hur hade jag kunnat missa det? Hur hade jag kunnat läsa om hans död utan att lägga märke till att han bar samma efternamn som någon jag känner?
